Ångbogserarens Rex historia
Den här texten skrevs 2006 av Malte Eriksson för boken Thorskogs Mek. Verkstad och Skeppsvarv
Ett antal av de Torskogsbyggda båtarna har överlevt in i våra dagar. Byggnadsnummer 161, Rex är en av dem, rätt unik genom att den fortfarande när detta skrivs år 2006 har sin orginalångmaskin kvar.
Bogserbåten Rex var en av de spekulationsbyggda båtarna från tiden runt förra sekelskiftet.
Närmast kan man väl beskriva den som en av båtarna i den s.k. Isbjörnsklassen.
Sannolikaste förklaringen till denna benämning är att den först byggda av typen döptes till Isbjörn.
Rex är byggd 1902. Det var nog inte alltid lätt att sätta namn på spekulationsbyggen, så ett antal likvärdiga bogserbåtar byggda under perioden 1897 - 1906 fick de enkla och "lättmålade" namnen Fix, Rex, Dux och Max.
De byggdes ungefär i längden 15 meter, bredden var ca 4 meter, maskinstyrka 80 indikerade hk.
Rex tidigare historia är höjd i dunkel, den hör ju till de icke registreringspliktiga båtarna, men den eller de som "omhändertog" nybygget var den nästan obligatoriska firman Andersson & Lindberg.
Detta var ett handelsbolag i Göteborg, etablerat 1876, ägt av konsul Axel Olof Andersson och handlare Charles Fredrik Lindberg. Företaget uppgick 1908 i Grosshandelsfirman Carl Brun & Co.
Nå, det var en utvikning från ämnet.
Sedan följer en stor vit fläck i båtens historia, men Grosshandelsfirman G&L Beijer i Stockholm ägde år 1903 en bogserbåt med namnet Rex.Ett annat ägarnamn som mycket vagt skymtar i bakgrunden är Stockholms Isbolag. ( Muntligt från Gösta Eriksson. )
År 1913 börjar det bli mer substans i det hela, då äger byggnadsfirman Kasper Höglund i Stockholm både Rex och en systerbåt Isbjörn, jämte ett antal pråmar. Kanhända var det ett "projektförvärv".
Troligen var det med anknytning till kasper Höglundstiden som följande händelse får kopplas:
En dag, men det var i sen tid, står plötsligt ett äldre par vid Rex och betraktar båten, de hade läst i en tidning att Rex hade besökt deras hemlän, (W). Mannen berättade att han var pensionär från Borlänge, och hade satt sig i bilen för att åka till Hallstahammar för att leta på båten. Han hade nämligen i unga dagar varit maskinist i Rex vi ett vågbrytarbygge i Jönköping. Man hade bogserat pråmar med sten, sand och grus till bygget. Han letade nästan förtvivlat runt styrhytten
"efter gångjärnen". På min undran förklarade han att det funnits gångjärns att de kunde fälla styrhytten vid låga passager, något de tydligen fick göra ofta. Dessa gångjärn fanns uppenbarligen på orginalstyrhytten, som var av plåt och delad horisontellt strax under fönstren.
Småningom var tydligen projekt vågbrytare klart, och båtar och pråmar överflödiga för Kasper Höglunds.
Den 2/5 1918 säljs nämligen denna flotta till A. Klinkowström i Stockholm.
Den 10/7 1918 sker återigen ägarbyte för Rex.
Bakgrunden var följande
Första världskriget var en besvärlig tid, inte bara för Sveriges befolkning, utan även för industrin eftersom bristen på drivmedel var så besvärande att myndigheterna ransonerade transporterna. Biltransporter då, var väl ingen faktor att räkna med, men när även järnvägstransporterna ströps åt blev det kärvt, och man måste börja se sig om efter alternativ.
Asea i Västerås började därför från 1917 att bygga ut sin bogserbåts- och pråmflotta. För att kunna trafikera
Strömsholms kanal måste man välja tonnage som passade i kanalen och slussarna. Det gjorde Rex, varför den förvärvades till Aseaflottan.
Kanalfarten med pråmsläpen och de många slussarna krävde stor besättning -sex man ombord, men Rex är en liten båt. Två man logerade i kajutan, eller vad man ska kalla den, i förskeppet, två man sov i akterhytten, och av de i rangen lägsta ombord, de två slussarna, fick en sova längst fram i fören och dela detta utrymme med vedspisen.
För kamraten rev man den dittillsvarande styrhytten av plåt och byggde en ny obetydligt större av trä. I den fick han vika ihop sig på bänken så gott det gick.
År 1920 fördes Aseaflottan över på dotterbolaget Surahammars Bruk, varför båtarna fick Surahammar som som hemort och Surahammarsemblemet på skorstenarna. Båtarna hade en kort tid underAsea-epoken varit vitmålade, men Rex fick sedan den mer ändamålsenliga svarta skrovfärgen.
År 1936 detta enligt en muntlig uppgift, lades Rex vid Hjälmare Docka för inläggning av ett nytt trädäck, ny inredning i för och akter samt en ny styrhytt av ek. Inte heller denna hytt var fällbar, detta behövdes inte i en epok när istället broarna var rörliga. Vedspisen framme i fören kastades ut och ersattes med en koj för slussar nummer två. Ingen behövde alltså sova ihopvikt i den trånga styrhytten längre. En liten tambur nere i fören, kring lejdaren från däck höll vinterkylan borta så gott det gick och akter om tamburen fanns en gång som ledde till två minimala hytter. En av dem disponerades av skepparen, den andra av maskinisten. I akterhytten som var, och fortfarande är en förhållandevis bra bostad, bodde rorgängaren och eldaren. Endast under kapparna finns det ståhöjd, ej under däcket.
Vid vistelsen i Hjälmare Docka installerades 24V elektrisk belysning från en remdriven axelgenerator samt ackumulator.Det medgav även att båten fick en strålkastare. Den utkastade vedspisen ersattes med ett spritkök, kompletterat med det sedvanliga stimröret på pannkappen och till detta hörande ångkokkärl.
Det var alltså en moderniserad Rex som lämnade Hjälmare Docka, och vågar man gissa att besättningen tyckte att de fått en trots allt hyfsat komfortabel båt.
Krig -igen
Ett nytt världskrig bröt ut, och med detta återkom varubrister och ransoneringar. För Rex och dess besättning var det givetvis besvärligt med den tidvis återkommande vedeldningen, samt omsättningen på manskap på grund av inkallelser.
Dock inte skeppare och maskinist, dessa nyckelpersoner hade man kanske fått befriade från beredskapstjänst.
Efter kriget började transporterna dala neråt kraftigt, framför allt beroende på att Surahammars Bruk ersatte stenkolseldningen av ugnarna med oljeeldning. I slutet av 1940-talet lades brukets hela transportflotta upp.
Rex kom återigen ut i "byggsvängen", flottan köptes nämligen upp av firman Svenska AB Christiani & Nielsen, som åtatgit sig ett stort brobygge i Mälaren.
När detta brobygge var klart skingrades Surahammarsflottan för alltid, och Rex tycks ha hamnat hos någon skeppare i Roslagen. Där upptäcktes Rex av en pensionerad överingenjör från Surahammars Bruk. han fick till stånd ett återköp av Rex till bruket, där hade man nämligen planer på ett bruksmuseum. Rex bogserades "hem" och förtöjdes inne på bruksområdet.
Ett gäng pensionärer anlitades för att göra båten mer museimässig. Utrustning som kompass, lanternor och div. inventarier togs iland för förvaring, och naturligtvis fick de fötter som det kallas. Av själva iordningställandet tycks det varken blivit "hackat eller malet". Ingen tycks heller haft tillsyn över båten, något som är mycket nödvändigt för en upplagd båt. En dag sjönk Rex helt enkelt och ingen tycks ha brytt sig.
När nästa vårflod kom räckte vattnet upp närs styrhyttstaket. Ingen brydde sig förrän bruket skulle få besök av Marcus Wallenberg. Då kom någon på idén att " den där sjunkna båten, ser för j-gt ut, vad ska Wallenberg säga om han får syn på den"? Men det var inte så svårt att fixa, dit med en traktor och kätting så avlägsnades både skorsten och luftröret ( ventilatorn ).
Lyckligtvis gav man sig inte på styrhytten, detta magnifika snickarjobb från 1936 och Hjälmare Docka. Var det för besvärligt att mana kättingen runt den.
När vattenståndet sedan var som lägst så bvar det ungefär i höjd med kapptaket.
Då kom tre yngre Hallstahammarsbor, Per och Lars Palmér samt Gunnar Aronsson på idén att försöka bärga Rex. Surahammars Bruk gick med på att sälja för en billig penning, villkoret var bara att den fick inte köpas bara för att skrotas ner.¨
Nej då, trion hade betydligt vidare vyer än så, den bortslitna skorstenen lastades ombord, masten fanns också av en slump bevarad och den lastades också på, vartefter båten bogserades till sin nya hemmahamn.
Dålig plåt skulle nu skäras bort och ersättas, det murkna och mossiga trädäcket brytas upp och ersättas med ett nytt. Vad gäller maskineriet så ansågs att ångdrift är så urmodigt och opraktisk att det inte kunde komma ifråga. "Och vilken salong man får plats med om man slipper ångpanna och kolboxar". En Scania-Vabismotor fanns till salu, denna jämte ett bakslag vore förträffligt som kraftkälla. Frankrikes kanaler och Medelhavet hägrade. Ett halvår beräknades rustningsjobbet ta.
maskineriet lyftes ur och skrovet lyftes upp på land, vartefter utskärning av dålig plåt påbörjades. Det visade sig att nästan 70% av plåten jämte en hel del spant måste förnyas.
Ångpannan ansågs "vara slut" och den skrotades snabbt ner utan att någon förvissade sig om hur "slut" den var.
Maskinen forslades bort till en verkstadsskola, där den skulle bli en tryckluftsdriven leksak för eleverna. Dessförinnan skulle eleverna snygga upp den. Det skedde på ett mindre välbetänkt sätt, genom att grå färg målades ovanpå den rost som vistelsen i vattnet hade orsakat.
Två år senare låg båten fortfarande kvar på land. Renovering går inte alls så fort som man kanske tänkt sig.
Till råga på allt, den tilltänkta dieselmotorn hade en spekulant med betydligt tjockare plånbok lagt beslag på. Detta ledde till ett omräknande beträffande framdrivningen. Kanske ånga ändå inte va så hopplöst ute?
Man hade ju börjat iordningställa passagerarbåtar som varit mer eller mindre dömda till antingen motorisering, eller oftare nedskrotning. Och med i början i Finland hade familjer förvärvat ångdrivna f.d. bogserbåtar för att använda som fritidsbåtar. Tendensen hade börjat visa sig även i Sverige. Den som skriver ner det här hade frivilligt hoppat på projektet eftersom det började verka högst intressant.